En resa till Paris 1983
et var maj månad och pingst även 1983. Jag hade inget särskilt att göra, så jag drog till Paris. Följande rader skrev jag några dagar efter hemkomsten till München.
Två av de tre pingstdagarna åkte jag så till Frankrike. Jag hade inte planerat nåt större äventyr för pingsten. Alla tyskar reser söderöver dessa dagar så jag hade räknat med att vara hemma lördag och eventuellt åka nånstans söndag. Ännu lördag eftermiddag hade jag inte bestämt nåt. Paris var lockande och jag hörde efter på stationen om man kunde reservera liggplats på Pariståget lördag kväll.
Det var naturligtvis för sent att boka, eftersom detta tåg kommer från Wien. Jag åkte hem och funderade på hur jag skulle komma till Paris. Jag drack en kopp té och slöade i lugn och ro, studerade tågtidtabeller tills klockan var 17.30, då jag plötsligt fann att jag kunde åka med ett InterCity tåg till Mannheim och övernatta där. På söndag morgon gick så ett tåg från Frankfurt till Paris, via Mannheim. Strålande enkelt, tyckte jag. Enda haken var att sista IC till Mannheim gick 18.43!! Det blev en smula knappt.
Jag packade fotoväskan med kamera, pass, pengar, rakhyvel och tandborste! Hann med bussen 18.05 och hamnade på stationen i god tid före avgång. Jag hade nu 10 minuter på mig att köpa biljett och hitta tåget. Kl. 21.30 var jag så i Mannheim, via Augsburg — Ulm — Stuttgart — Heidelberg. På vägen, i tåget, fick jag se att det fanns ett anslutande tåg till Paris redan på kvällen. Jag ändrade då snabbt planerna. Om jag hann köpa biljett och fann plats i liggvagn, så var ju det bättre än att sova i Mannheim. Jag hade nu hela 13 minuter på mig att köpa biljett, enkel 2:a klass Mannheim — Paris (86 DM). Där stod en massa oroliga amerikanare som skulle ha biljetter, men till slut fick jag min biljett och hade dryga 2 minuter på mig, upp på perrongen och in i tåget, hittade en liggvagn, knackade på hos vagnskonduktören och frågade, med upputsad franska, om det fanns plats.
Det var alltså franska vagnar som kom från Heidelberg. Vagnen var nästan tom och jag fick en egen kupé att sova i. Klockan 07.13 stannade tåget helt enligt tidtabellen, på Gare de l’Est i Paris. Solen höll på att gå upp och det kändes mycket skönt att kliva ut i den friska morgonluften, iförd tröja och fotoväska.
Jag stannade på stationen och drack en café-au-lait med en croissant. Jag hade inte tänkt göra nåt särskilt i Paris, fotografera en del och ’känna sig som hemma’! Därför gick jag en lång promenad. Funderade på att åka ut på landet nånstans och sedan finna ett hotell i Paris, för att på måndagen åka tillbaka mot München under dagen.
Jag gick förbi platsen där de gamla hallarna låg. Här bygger dom för fullt, det kommer att bli ett pampigt verk så småningom, med affärer och fritidsmöjligheter. Det var ganska tomt på gatorna, men barerna hade naturligtvis öppnat.
Sedan gick jag så sakta i riktning mot Sacre–Cœur uppe på höjden, för att få en blick ut över stan. Här var det genast mer folk, dvs. turister, busslast efter busslast. Jag skyndade därifrån, och passerade strax den stora gatan där ’svenskhotellet’ Brebant ligger, dvs. där svenska resebyråer dumpade sina gäster då för tiden. När jag korsade gatan kom två äldre damer med karta i hand och läsande på gatuskyltarna, varpå den ena sa.
— Hör du Greta, här är fortfarande Rue des Capuccines! Jag hastade vidare.
Strax därefter slank jag in på Café de la Paix vid operan och tog en andra frukost med en skinksandwich. Då får man en halvmeter ’franskbröd’ med smör och skinka emellan. Klockan var nu 11. När jag studerade tidtabellen fick jag se att jag kunde åka expresståg till Bordeaux på eftermiddagen. Alltid trevligt att åka expresståg i Frankrike. Dessutom fann jag att jag kunde åka nattåg tillbaka till Paris och på så sätt slippa hotell. Jag hade aldrig varit i Bordeaux, så det kunde passa bra att göra en kort visit. Klockan 14 skulle det tåget gå, non-stop Paris — Bordeaux, med kniv & gaffel, 580 km sträcka, 4 timmar och 26 minuter.
Min promenad gick nu längs Rue St. Honoré, där alla flotta modeaffärer ligger, samt dyra hotell och presidentens bostad. Där utanför var det fullt uppbåd av kravallpoliser, dvs. de satt i pansarbeklädda bussar i varje gathörn. När man gick tätt förbi en sådan buss, såg man unga soldater som satt och slöade, några spelade schack och en eller två gick vakt utanför bussen. Det skulle väl antagligen komma något celebert besök till presidenten. På gatan utanför körde en jämn ström av turistbussar, och man såg att guiderna med van hand pekade åt höger och sade:
— Här bor Frankrikes president.
Jag kom så småningom fram till Les Champs–Elysées och promenerade ett stycke längs denna centrala del av världen. Jag har ju också cyklat upp och ner längs denna gata. Det var gott och varmt i solen. Trottoarcaféerna var fulla av folk. Jag vek av på en tvärgata ner mot floden Seine. Här hamnade jag mitt i en amerikansk kyrkförsamling som just lämnade gudstjänsten. Prästen i knallröd långrock, stod i porten och sade farväl och tog i hand.
När jag så kom ner till Siene, fick jag plötsligt se Eiffeltornet. Det var byggnadsställningar på flera ställen längs tornet, så det gick inte att få några fina bilder. Jag promenerade över bron Pont de l’Alma och hamnade i små bostadskvarter och ganska tomma gator. Plötsligt, på en tvärgata, var det fullt liv, grönsaksstånd, kött, fisk och frukt, en mindre saluhall på denna lilla tvärgata, söndag förmiddag, pingstdagen i Paris. Här dröjde jag kvar en stund. Det var intressant att studera det livliga folkvimlet, långt bortom turiststråken. Dom höll f.ö. på att stänga kommersen, klockan var väl ungefär 12.
Jag hade ingen karta över Paris med mig utan gick ’på gehör’, stannade ibland vid metrostationerna och kikade på kartan som finns där. Promenaden förde mig så till Invaliddomen.
Här slutade jag min rundvandring och tog Metron till stationen där Bordeauxtåget väntade på mig. Här hade jag också gott om tid, 10 minuter. Jag köpte biljett och äntrade tåget. På denna fyratimmars resa satt jag så i restaurangvagnen och åt en härlig filé, fransmännen kan ju laga mat, även på tåg. Denna köttbit var väldigt fin, och det blev förhållandevis billigt. Jag betalade 34 FF, vilket motsvarar ca. 10 DM [då för tiden 1 DM = ca. 2,50 skr.]. På de tyska tågen betalar man ca. 20 DM för en liknande rätt.
På vägen söderut körde vi in i ett kraftigt oväder med ösregn. Längre söderut blev det åter soligt och tåget stannade i Bordeaux punktligt, 580 km från Paris, klockan 18.26! Här hade jag nu 4 timmar tills nattåget gick tillbaka, och det räckte gott till att se centrum i lugn och ro, cafébesök och några fotografier.
Genom Bordeaux flyter floden Garonne på sin väg uppifrån Pyrinéerna ut till Biscayabukten. Staden ligger en bra bit in i den stora flodmynningen och jag blev förvånad över den stora hamnen. Själva centrum var ganska litet och gammalmodigt, med mestadels småhusbebyggelse och några gågator i gamla stan. Där fanns naturligtvis ett esplanadcafé, där jag satt en stund medan skymningen föll. Så var det dags för nattåget tillbaka till Paris.
Det var en ganska lagomvisit i Bordeaux. Jag gillar inte tröttsamma muséer, sightseeing å sånt. En promenad bortom turiststråken, är grundpelaren i mitt resande. Klockan 06.30, måndag morgon var jag återigen i Paris. Det blev tid för en enkel caféfrukost innan jag steg ombord på tåget till Genève.
Jag hade tänkt mig att få åka med det relativt nya franska TGV–tåget (Train Grand Vitesse). Det kändes skönt att susa iväg ner genom Frankrike med en hastighet av 260 km/tim. Dom har börjat med dessa tåg på linjen Paris — Lyon, och byggt en helt ny dubbelspårig linje. Och det går undan, vill jag lova. Det finns inga ljussignaler utefter denna nya linje, dom hinner föraren ändå inte se(!), så man har byggt in dom i loket istället. Min första TGV-resa, det var stort!
Detta var alltså 1983. Numera är det ju vardagsmat med ännu snabbare tåg kors och tvärs genom Europa, utom i Sverige förstås. Här skall det utredas och dras i långbänk i många årtionden innan man kommer fram till om man ev. skall börja tänka på det där med nyare järnvägar som går lite fortare. Flygplatsen utanför Göteborg, Landvetter, byggdes i början av 1970–talet och har fortfarande, 2021, ingen järnvägsanslutning! Jfr. Zürich Flughafen, där man i ankomsthallen, alltså redan på 1980–talet, tar rulltrappan ner och hamnar direkt på perrongen, där det inom 20 minuter kommer ett InterCity med 14 vagnar inklusive Kniv&Gaffel. På några timmar når man så de mest avlägsna platser i Schweiz.
Klockan 12 var jag i Genève. Här skulle jag bara byta tåg, ett InterCity till Zürich där sista tåget till München avgår kl. 16.19 och är framme kl. 21.13. Järnvägssträckan utefter Genèvesjön, Lac Léman, är väldigt vacker, man ser Frankrike och alperna på andra sidan och små ångbåtar, även hjulångare, tuffar runt längs med kusten.
När vi kom lite norr om Lausanne på väg mot Bern, blev tåget stående på en liten station, där vi inte ens skulle ha stannat. Där blev vi stående länge, och jag började fundera över hur det blev med anslutningen i Zürich. Normalt är det 25 minuters tid för byte i Zürich, så det gjorde ju ingenting om vi blev 20 minuter försenade, men så kopplade dom bort loket! Det bogserades bort! Stationsföreståndaren, han med den röda mössan, sprang fram och tillbaka på perrongen och telefonerade titt och tätt. Efter en kort stund kom ett lok dundrande, antagligen nere ifrån Lausanne. Det hela var fixat på 35 minuter.
Men anslutningen i Zürich var i fara. Mitt vana resesinne sa mig att jag kunde bli stående i Zürich, utan tåg till München. Jag studerade mina tågtidtabeller och funderade på att ta tåget från Zürich till Milano och därifrån nattåget Brennerexpressen norrut, över de österrikiska alperna till München.
Det enklaste vore ändå att ta in på mitt standardhotell i St. Gallen och sedan ta första morgontåget till München, och gå direkt till jobbet. På stationen i Bern hade man redan stuvat om i planerna och tidtabellen. Det försenade tåget, som normalt kör vidare till St. Gallen, stannade nu i Zürich och anslutningen till München var säkrad.
— Anschluß nach München ist gewährleistet, hette det i högtalarna.
Allt gick enligt planerna, som det oftast gör när man reser med tåg i Schweiz.
